Fröer från Nordgen
Igår fick jag hem ett gäng fröer för NordGen. Jag beställde sorter från Värmland och Finnskogarna för att kunna odla dessa vidare för att bevara dem.
Förra året odlade jag "Lanthavre från Värmland". En nordisk vithavre typ som jag fick via Föreningen Sesam. Därifrån fick jag även utsäde till "Svedjeråg från Brunskog". I denna beställning fick jag även "Lantvete från Värmland" och en kornsort vid namnet "Finne" från den norska finnskogen. Med dessa har jag alltså äntligen alla de fyra sädeslagen!
Utöver korn och vete så fick jag även Korova och inte mindre än 9 olika ärtsorter från Värmland! Nedan följer en tabell över allt skoj jag fick hem.
| NGB | Namn | Art | Från | Kommentar |
|---|---|---|---|---|
| 2063 | Finne | Hordeum vulgare | Trysil, norska finnskogen | |
| 8198 | Lantvete från Värmland | Triticum aestivum | Värmland | Grönt kulturarv |
| 17848 | Hildas | Pisum sativum | Kristinehamn, Värmland | |
| 17849 | Sommarstens | Pisum sativum | Mariestad, Västa Götaland | Bonus eftersom "överlägsen smak" |
| 17858 | Mors stora | Pisum sativum | Rudskoga, Värmland | Grönt kulturarv |
| 17861 | Nisse | Pisum sativum var. arvense | Karlskoga, Värmland | |
| 17868 | Väse | Pisum sativum var. arvense | Väse, Värmland | Grönt kulturarv |
| 17937 | Viktoria | Pisum sativum | Årjäng, Värmland | |
| 20374 | Korova | Brassica rapa subsp. rapa | Branäs, Värmland | Grönt kulturarv |
| 21658 | Finnmarksärt | Pisum sativum | Finnskogen | |
| 21674 | Nisse på Tomta | Pisum sativum | Högåsen, Edane, Värmland | |
| 21938 | Jons släpärt | Pisum sativum | Ekshärad, Värmland | Grönt kulturarv |
Hildas
’Hildas’ spritärt köpte Ene Tuuliks mor Hilda av trädgårdsmästareTorsten Edkvist i Kristinehamn i Värmland för 40 år sedan. Då köptesde i lösvikt. Hilda odlade det mesta i grönsaksväg men även blommor.’Hildas’ växer sig en meter hög och behöver stöttas. Hilda satte björkruskorsom stöd. Hon var före sin tid, säger Ene som när hon var barntyckte det var fult. Idag sätter man björkris som stöd åt luktärtorna!— Nordic Baltic Genebanks Information System
Sommarstens
Sommarstens’ introducerades av fröfirman Ohlsens Enke men försvannur handelssortimentet. Birger och Edel Axelsson fortsatte odladem i Sjöängens handelsträdgård i Leksberg utanför Mariestad som dedrev under 37 år. Numera odlas ärten på kolonilotten i Mariestad föratt ”den har en överlägsen smak jämfört med nyare sorter. Söt ocharomatisk!”’Sommarstens’ är en hög märgärt. Även om ärtorna blir utvuxnabehåller de sin söta smak. Avkastningen inte lika stor men kvaliténär överlägsen nyare sorter.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Mors stora
Karin Anderssons mormor fick utsäde till denna märgärt då hon arbetadehos riksdagsmannen Pehr Jonsson i Broby i Skåne år 1910. Ärten fortsatteatt odlas av Karins moster Maria i Rudskoga i Värmland ända framtill hennes 90-årsdag. Mostern odlade till försäljning och hade en storköksträdgård men även rabatter med prydnadsväxter. Trädgården varMarias skötebarn och sköttes så noggrant och fint. På senare år kalladeMaria rabatterna för ”min plåga”.’Mors stora’ växer sig hög och kraftig med stora blad. Den är medeltidigoch bildar något droppformade baljor med runt sju ärtor i varje. Ärtornaär ofta lite ovala till formen, mjälla och söta. Det mogna fröet är gröntoch skrynkligt.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Nisse
Saga Alving, en trogen Sesammedlem har sänt in denna blåärt som honfått av Nisse Wallin där han, aktiv inom hembygdsrörelsen i Karlskoga i Värmland, inventerade gamla torp och letade äldre växter. ’Nisse’ får violetta, böjda baljor. Fröet är medelstort och runt eller något buckligt.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Väse
Redan som barn, i början på 1900-talet odlade Linnea Anderssondenna gråärt i ett potatisland som hennes pappa hade ställt i ordning.Ärterna odlades tillsammans med potatisen och fick på så vis stöd.I samma potatisland med sin svarta mullrika jord, odlar nu Linneasbarnbarn Mari-Ann Sandén samma gråärt. Den har fått sitt namnefter samhället Väse som ligger längs med vägen mellan Karlstad ochKristinehamni Värmland. ’Väse’ är en hög gråärt med ganska små bladsom blommar tidigt med vackra blommor med lila köl och nästan vittsegel. Baljorna är medellånga och nästan helt raka. Varje balja innehållerupp till åtta frön som är lite knubbiga och buckliga. Fröfärgenvarierar från grågrönt till ljust brunrött och mörknar med tiden.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Viktoria
Elly och Helge Svahn odlar de här märgärterna sedan 20 år tillbaka i Årjäng i Värmland. De fick ärterna av en vän som kallade dem för viktoriaärter.’Viktoria’ är högväxande och ger stora ”bockar” med fina ärtor, goda och saftiga. Varje balja kan ibland ge nio ärtor. Ärtbaljor kallas på värmländska för ärtebockar.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Finnmarksärt
Lena Israelsson var vid tiden verksam journalist på tidskriften Land. Hon hade några år tidigare givit ut den numera legendariska boken ”Köksträdgården det gröna arvet”.Efter en artikel om lantsorter med ett vidhängande upprop i tidningen fick Lena 1999 ett brev från en Berit Sundström boendes i Flarken Västerbotten. Denna kvinna var eller är uppenbarligen en erfaren trädgårdsodlare. Hon hade sedan 1970-talet hållit en sockerärtvariant i hävd.Berit hade själv fått ärten av en granne. Han hade i sin tur fått sorten av en familj i Bohuslän, som han hade känt och regelbundet besökt sedan barndomen. Frun där i huset var bördig från någon av våra finnmarker. Han visste inte från vilken.I denna familj hade sockerärten(vi kallar den numera Finnmarksärt) bevarats, mycket eftersom sorten var förknippad med en historia.Skrönan om den förtalte: Finnarna som befolkade Dalarnas och Värmlands skogsbygder hade med sig ändamålsenliga fröer till sin kommande försörjning i Sverige, när de på 1600-talet flyttade hit. I århundraden hade sedan dessa arvesorter fortlevt bland skogsfinnarna.Denna ärt skulle tillhöra dessa ursprungliga grödor från Finland.Själv vill jag nog komma med följande kommentar:Att skogsfinnarna hade med sig råg och rovor är vi väl helt säkra på. Men man hade helt säkert också andra fröer, lökar och sticklingar med sig.Synd att den här inte var en urtida variant som gråärten, för då hade ovannämnda berättelse kunnat vara helt hemul. Men vitblomstriga sockerärter är nog lite för moderna kulturväxter för att ha varit odlade av1600-talets allmoge i Finland.Jag menar, att sorten torde ha anammats betydligt senare väl här i Sverige i någon skogsbygd. Men detta medför ju inte att sorten ej håller värde i att bevaras!Nu till det fina i kråksången: När jag fick denna ärt av Lena Israelsson och odlade den, så kom jag att bli verkligt förtjust i sorten.Den blir en meter hög ungefär. Ärten håller sig frisk, växer snabbt och sätter blom tidigt samt plantorna ger hyfsat med mycket goda sockerärtsbaljor.En påtaglig egenhet som jag har märkt är, att de mogna ärtorna har en mycket varierad storlek. Utsädet blir väldigt ojämnt, men jag ser ingen skillnad i livskraft inom frövariationen.Jag har odlat accessionen tio år nu och betraktar denna sort som mycket pålitlig och odlingsvärd.Ärten är en underbar arvesort lämplig för trakter där man tarvar en snabbväxande, härdig, välavkastande och frisk sockerärt.Det vore trevligt om någon medlem kunde förbarma sig över sorten och bevarandeodla den helst i någon skogstrakt där den verkligen hör hemma.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Finnmarksärt
Lena Israelsson var vid tiden verksam journalist på tidskriften Land. Hon hade några år tidigare givit ut den numera legendariska boken ”Köksträdgården det gröna arvet”.Efter en artikel om lantsorter med ett vidhängande upprop i tidningen fick Lena 1999 ett brev från en Berit Sundström boendes i Flarken Västerbotten. Denna kvinna var eller är uppenbarligen en erfaren trädgårdsodlare. Hon hade sedan 1970-talet hållit en sockerärtvariant i hävd.Berit hade själv fått ärten av en granne. Han hade i sin tur fått sorten av en familj i Bohuslän, som han hade känt och regelbundet besökt sedan barndomen. Frun där i huset var bördig från någon av våra finnmarker. Han visste inte från vilken.I denna familj hade sockerärten(vi kallar den numera Finnmarksärt) bevarats, mycket eftersom sorten var förknippad med en historia.Skrönan om den förtalte: Finnarna som befolkade Dalarnas och Värmlands skogsbygder hade med sig ändamålsenliga fröer till sin kommande försörjning i Sverige, när de på 1600-talet flyttade hit. I århundraden hade sedan dessa arvesorter fortlevt bland skogsfinnarna.Denna ärt skulle tillhöra dessa ursprungliga grödor från Finland.Själv vill jag nog komma med följande kommentar:Att skogsfinnarna hade med sig råg och rovor är vi väl helt säkra på. Men man hade helt säkert också andra fröer, lökar och sticklingar med sig.Synd att den här inte var en urtida variant som gråärten, för då hade ovannämnda berättelse kunnat vara helt hemul. Men vitblomstriga sockerärter är nog lite för moderna kulturväxter för att ha varit odlade av1600-talets allmoge i Finland.Jag menar, att sorten torde ha anammats betydligt senare väl här i Sverige i någon skogsbygd. Men detta medför ju inte att sorten ej håller värde i att bevaras!Nu till det fina i kråksången: När jag fick denna ärt av Lena Israelsson och odlade den, så kom jag att bli verkligt förtjust i sorten.Den blir en meter hög ungefär. Ärten håller sig frisk, växer snabbt och sätter blom tidigt samt plantorna ger hyfsat med mycket goda sockerärtsbaljor.En påtaglig egenhet som jag har märkt är, att de mogna ärtorna har en mycket varierad storlek. Utsädet blir väldigt ojämnt, men jag ser ingen skillnad i livskraft inom frövariationen.Jag har odlat accessionen tio år nu och betraktar denna sort som mycket pålitlig och odlingsvärd.Ärten är en underbar arvesort lämplig för trakter där man tarvar en snabbväxande, härdig, välavkastande och frisk sockerärt.Det vore trevligt om någon medlem kunde förbarma sig över sorten och bevarandeodla den helst i någon skogstrakt där den verkligen hör hemma.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Nisse på Tomta
På 1930-talet fick Nisse och Vanja ärtor av ”Paul på Högåsen” och hansfru som redan då var gamla. Nisse på Tomta odlade dem fram tills mittenav 2000-talet. Därefter tog Britt Marie Wirgård i Edane i Värmland vidoch odlar dem nu på sin tomt, två tomter ifrån den lilla röda stugan därPaul och hans fru bodde.’Nisse på Tomta’ växer sig en meter hög och ger långa välmatade baljormed söta ärtor.— Nordic Baltic Genebanks Information System
Jons släpärt
Enligt Gastronomiska kalendern är den elfte ett viktigt datum i månaden augusti. Då är det ”dags att släpa i bersån” som det uttryckligenstår i kalendern. ”Åkerärtorna kokas snabbt, sköljda men ej avsnoppade.Man äter dem sen med fingrarna; doppar dem i smält eller rört smöroch ”släpar” de sympatiska små baljorna mellan tänderna. Mumsumsativum!”Bertil R. Widerberg är en släpärtälskare som flyttat från Stockholm till Grebbestad och har bekymmer att få fatt i utsäde till rätt sorts ärter.Enligt Bertil så ska släpärter ha ”tunna” baljväggar och rätt ”torra”ärtor. I Stockholm gick det med möda att få tag på släpärter men somBertil skriver: ”…i Grebbestad verkar de helt okända.” Nu har Bertilfått några frön av ’Jons släpärt’ för att prova om det är rätt slags ärter.Det här är en gråärt, men den kallas för släpärt efter hur själva ärten haranvänts. Jons släpärt skulle lika väl kunnat kallas för Tant Anderssonssläpärt. Tant Andersson eller Anna bodde med sin syster Ruth i Karlstadi Värmland, båda var ogifta. Anna arbetade som hemsömmerska ochtvå gånger om året gick hon hem till familjen Karlström som varvälbeställda och sydde upp nya kläder till barnen. Frun i huset, morLizzie kallad Mojan fick några ärtor av Anna som odlades på familjensommarviste Solhem på Hammarön utanför Karlstad. Ärterna kom från Annas fädernegård i Ekshärad där hon föddes kring 1900. Jons fru,Marie-Louise är ett av de barn som Tant Andersson sydde kläder åt. Såhär skriver Marie-Louise: ”Att vi alltid kallade ärtorna för släpärtorberodde nog på att de alltid serverades med smält smör i en äggkoppi vilken ärtskidorna ”släpades”. En del ärtor ramlade ut och den lillasmör/ärtsupen var det allra godaste. Ja, tänk om Tant Andersson ochMojan vetat vilken ära dessa ärtor skulle hedras med!” Idag är detIngegerd Thorngren, vän till familjen som sedan början på 1990-talethåller liv i släpärten och berättelsen kring den.’Jons släpärt’ blir ungefär en meter hög. Den blommar med rödlilablommor och baljorna är små till medelstora med tunn baljvägg somsaknar membran. Det är en gråärt, men baljorna går att äta som påen sockerärt.— Nordic Baltic Genebanks Information System